Det var mörkt i husets hall. Jan Pettersson stod villrådig på hallmattan. Kylan kom ilande inifrån, gjorde benen svåra att styra och hjärnan seg. Det kändes som om att han borde stanna där i mörkret; där var han osynlig för världen och skyddad från all illvillighet. På stela ben gick han tvärs över golvet och in i toalettrummet.

Med händerna på handfatet stirrade han i skumrasket på sin spegelbild. Främlingen som tittade tillbaka på honom kunde ha varit hans far strax innan han dog. Uppspärrade ögon med stora svarta pupiller, det kortklippta håret mörkt och oljigt glänsande och några barkflagor som hängde och vajade i en tunn spindeltråd. De sammanpressade läpparna såg ut som en fåra plöjd i skäggstubben.

Vad hade han gjort? Det hela kändes overkligt, som en film med Frankenstein och han var det oskyldiga monstret. Tvivlet på att det verkligen hade hänt fick honom att gå fram till fönstret i gästrummet och spana ut mot huggkubben. Jodå. Där låg han med armar och ben utfläkta. Det bleka ansiktet spöklikt upplyst av köksfönstrets sken. Jan vände sig sakta om och gick tillbaks till toalettrummet, tog av sig arbetsoverallen och kläderna och gick in i duschen. Ett sår på armen sved till och blod rann ner i avloppet.