Rotorbladen piskar kvällsluften med ett öronbedövande oväsen ned mot betongplattan. Gammalt skräp, löv och några duvfjädrar virvlar iväg ut över kanten på taket.

En ståldörr slås upp och tre män skyndar ut. I mitten haltar en gänglig man med sina armar på de andras axlar. Hans skadade ben är rödfärgat från låret och nedåt. Betongen suger girigt upp den vätska som droppar i en rak linje mot helikoptern vid takets rand. Linjen bryts när luften sätts i rotation och röda stänk far iväg och gör en vitrappad vägg prickig. Den långe hjälps försiktigt ombord och den kraftigare av hans medhjälpare hoppar smidigt efter. Helikoptern varvar upp motorerna och den tredje mannen försöker desperat att få sin runda kroppshydda in genom öppningen. Med ett par ben stickande ut genom dörren lyfter de flyende från taket och viker ut mot Riddarfjärden och förbi Stockholms stadshus.

Den gänglige sätter sig grimaserande på ett säte och skär med en kniv av byxbenet ovanför skadan. Kulan har gått genom mjukdelarna på utsidan av låret, strax ovanför knät. Blodet fortsätter att pulsera ut och han trycker resterna av byxbenet mot såret. Han viftar irriterat bort mannen bredvid sig som försöker hjälpa till.

– Coolt, inte visste jag att vi hade helikoptrar inom organisationen, säger en man som sitter vid dörren.

De andra männen stirrar i några sekunder under tystnad på det glatt leende ansiktet. Den skadade mannen nickar mot en storväxt karl som med en svepande rörelse drar en tre decimeter lång jaktkniv genom halsen på den leende mannen som utan ett ljud sjunker ihop. Dörren öppnas och kroppen sparkas ut över skogen nedanför.

Den gänglige känner att det fattas något och tar sig åt huvudet. Hatten är borta. Han svär till. Hur kunde det gå så fel? Allt hade ju gått enligt plan, miljarderna var på väg in och hans dröm hade varit mycket nära att förverkligas. Han synar den tjocka mannen som sitter mitt emot och flåsar. Med den vassa änden av en blyertspenna gräver mannen i ett öra, blicken flackar. Han är nervös, tänker den gänglige med ett snett leende. Den fete spritter till vid flinet, torkar av pennan mot byxbenet och ler misslyckat tillbaka.

Det är kanske inte är det kräkets fel att operationen blev ett fiasko men vad ska jag ha honom till nu?

Helikoptern kränger till och han stödjer sig ofrivilligt på det skadade benet som svarar med en brännande smärta. Han nickar irriterat mot den storväxte och sedan mot mannen med pennan och sist mot skjutdörren. Kall luft fyller med ett vinande kabinen. Långt nedanför glimmar en skogstjärn i månljuset. Mannen släpper pennan och håller krampaktigt fast i handtagen vid sin sida och skakar på huvudet med uppspärrade ögon. Han skriker något som ingen hör i dånet från rotorbladen. Med ett ryck sliter jätten den panikslagne från sätet och kastar ut honom i mörkret.