Han klev ur duschen och svepte in sig i ett i ett badlakan. Vad var det egentligen som hände? tänkte han. Den döde mannen som låg vid huggkubben var Edgar, Jans granne.

Vad ville han? Nog hade han många gånger uppträtt konstigt och rubbat men det här överträffade det mesta han gjort tidigare.

Under bråkdelen av en sekund höll en minnesbild eller en känsla på att bubbla upp till ytan för att sedan åter sjunka ner i den sega glömskan. En rysning av olust knottrade Jans hud och han svor över sitt dåliga minne. Polisen kommer att få reda på vår taskiga relation och en bra åklagare skulle få det till ett hatbrott eller något liknande, tänkte Jan. Min egen förklaring kommer att verka löjlig och osannolik. Kanske kommer jag att få sitta inspärrad en stor del av mitt återstående liv, borta från Stina, Malin och Klara. Jan blev kall inombords av tanken. Arbetet som producent på Radio Uppland skulle han inte sörja, snarare skulle det bli en befrielse att komma bort därifrån.

Han funderade på om det skulle vara möjligt att göra sig av med kroppen, kanske släpa den till Edgars tomt och få det att se ut som ett rånmord. Jan gick och ställde sig i vardagsrummets glasveranda där han hade bra överblick över grannens tomt. Det var bara en femtio meter som han skulle behöva dra kroppen, för att den skulle hamna bakom Edgars hus och vara osynligt för grannar och dold för folk på gatan. Skamsen övergav han den tanken. Jan insåg att det bara var att bita i det sura äpplet och ringa polisen. Han öppnade verandadörren ut till trädgården och tog ett djupt andetag av den friska kvällsluften. Från Edgars tomt hördes ett svagt gnissel följt av en dunk. Jans hjärta hoppade till och han höll andan. Han stirrade genom mörkret mot grannhuset.

Helvete. Vad var det där?

Med badlakanet fladdrande kring benen sprang han hukande ut ur huset och ner till buskagen som markerade tomtgränsen. Han stannade och spanade ut i mörkret på Edgars tomt. Inte ett ljud hördes. Fönstren som vette mot norr gapade svarta och tomma. Försiktigt smög Jan närmare husets baksida och dess altan. Ett svagt knakande och ett ljud som lät som när något tränger sig igenom ett grenverk fick honom att titta mot skogen. Vad var det han skymtade? Något som skuttande eller springande försvann bort mot gipens dimma? Stel stod han och höll andan.

Vad i helsike. Var det ett flyende rådjur? Eller en människa som sprang bort för att larma polisen om att det låg en mördad person på hans tomt?Svetten bröt ut på pannan och den kortklippta skulten.

Skit också, troligtvis ett djur, försökte han lugna sig. Kanske inbillade jag mig gnisslet också? Jag håller kanske på att bli tokig? Det brukar ju aldrig vara någon annan än Edgar i huset.

Jan skulle just till att vända tillbaka till glasverandan när han åter hörde ett gnissel och dunk. Med ett fast tag om badlakanet tog han några steg mot grannens hus och tvärstannade. Där på altanens kant stod något som kunde vara… Jan tog några steg till. Visst var det väskor. Han funderade en stund, rätade upp sig och gick vidare med osäkra steg. Det var två större väskor och en axelväska.

– Det var som sjutton, mumlade han mot väskorna. Han skulle ut och resa.

Jan drog frånvarande till knuten på badlakanet och gick fram till väskorna. Den ena väskan var packad med fest- och vardagskläder. Den andra innehöll fritidskläder och varma tröjor, överst låg en sportkeps ordentligt inslagen i silkespapper. Jan rätade på ryggen och slickade nervöst på läpparna. Han försökte spana genom mörkret mot grannen i söder. Helt nersläckt och tyst. Skogen ruvade mörk och stilla. Myggorna inade i svärmar runt huvudet. Bakdörren på Edgars hus stod vidöppen och inbjudande. Med hörseln på helspänn lyssnade han efter ljud som tydde på om någon fanns där inne. Huset verkade övergivet. Det var förmodligen bakdörren som av ett vinddrag hade stått och slagit. Jan tvekade. Det kröp i kroppen av nyfikenhet. Skulle han nu äntligen kunna få reda på vad Edgar sysslade med efter sin tid som länspolischef i Uppsala? Inne i huset fanns kanske svaret och anledningen till det hemska som hade hänt strax innan. En bil passerade på gatan utanför. Hjärtat slog vilt i bröstet. Ingen polis i alla fall. Jan ruskade av sig panikkänslorna och plockade upp axelväskan och kikade ned på innehållet: en laptop och flera plastmappar fulla med dokument. I en ficka på utsidan låg ett översiktssjökort, ”Arholma-Landsort” skärgårdskort. Jan tog ut en bunt dokument och bläddrade. Hans ögon fastnade på en faktura från ett företag i Vaxholm. Hjärtat i bröstet började slå fortare.

Det var som fan, tänkte han. Det här var intressant. Mycket intressant. Hoppas att det finns mer.

*

Skyndsamt rafsade Jan ner kläder och mat i några kassar och gick ut till garaget. Det var bra att Stina tagit den mer iögonfallande BMW:n till arbetet, tänkte han. Det skulle nog ta längre tid att spåra den gamla smutsiga SAAB:n nere bland båtklubbarnas virrvarr av uppställningsplatser och bilparkeringar. Några dagars försprång skulle vara bra att ha och väl ute bland Stockholms skärgårds trettiotusen öar skulle han lätt kunna hålla sig undan upptäckt. För att undvika att grannen Nordgrens övervakningsbelysning skulle tändas, backade han sakta och försiktigt ut bilen ur garaget. Garageporten stängdes med ett dovt skrammel bakom honom och han började flykten från lagens långa arm och mot en osäker jakt på Edgars hemliga liv. Via Vårdsätravägen åkte han ner till Skarholmen där Uppsalas tre båtklubbar samsades om utrymmet, två segelklubbar och hans egen Upsala Motorbåtssällskap. Jan planerade att parkera sin skruttiga bil en bit bort från sin egen klubb och så dolt det bara gick. Han valde en gräsremsa längre ut på halvön som brukade användas som extra parkeringsplats när det var mycket båtfolk i rörelse. Bilens främre nummerskylt doldes helt av det höga torra gräset och den bakre var skymd från vägen av bussförarnas bajamaja vid ändhållplatsen för busslinje 20. När han var klar med sitt kamouflagesarbete gick han vägen tillbaka mot motorbåtsklubben. Båtklubbarna på Skarholmen hade egna vakter som från klockan nio på kvällen till klockan sex på morgonen regelbundet patrullerade bryggor och hus. Jan avvaktade tills vakterna från hans klubb befann sig långt bort på den nordligaste bryggan, innan han låste upp grinden och gick vidare. Hans båt låg förtöjd i den andra änden av hamnen.

Jan tyckte att deras båt var perfekt för det han skulle göra. Den var snabb, dieselsnål och tillräckligt låg för att smita under broarna vid Erikssund och Stäket. Dessutom såg den anspråkslös ut och med många liknande båtar ute på Mälaren och Östersjön skulle det gå att vara näst intill osynlig. Stina och han hade under många år pratat om att skaffa en båt som ett alternativ till ett sommarställe. Efter mycket tittande och velande köpte de en ny Bella Falcon Falcone. Deras vänner och barn hade förväntat sig en långsam snipa eller en liten segelbåt och blev förvånade när de slog till och köpte Bellan. Nu kände han sig tacksam över det valet.

Första delen av Jans plan var enkel, att ta sig osedd söderut till stora Mälaren. Först över Ekoln och Skofjärden för att sedan smyga förbi Sigtuna och Stäket. Motorn startade med ett dovt mullrande. Jan stack upp huvudet genom takluckan och tittade bort mot vakterna som sakta promenerade på bryggan. De verkade alldeles för upptagna av en diskussion för att lägga märke till att en båt var på väg att försvinna från hamnen. Jan kastade loss förtöjningslinorna och gled på tomgång bort från båtklubbarnas bryggor. I sina hörlurar lyssnade han på ”Lady in red” med Chris DeBurgh och med tårar i ögonen blickade han ut över Ekolns nattsvarta spegelyta.