Solen värmde genom de tunna kläderna, svarta tighta jeans, midjekort jacka över en silverglänsande blus och joggingskor utan strumpor. Det ljusbruna håret som gick ner till midjan hölls i schack av ett ljusblått diadem med små röda stjärnor. Det var så de ville att hon skulle vara klädd, som en skolflicka.

Anzjelika satt på en av sol och vatten grånad parkbänk. Bredvid sig hade hon en ljusröd ryggsäck med en liten brun nalle hängande i blixtlåset. Ett ärr i överläppen syntes som ett vitt streck mot den av kylan nariga huden. Benen var uppdragna och omslutna av armarna. På den här sidan om den lilla halvön nådde inte den nyckfulla vinden från nordväst hennes slanka tonårskropp. Solen hade lyckligtvis inte den begränsningen. Med en viljeansträngning och med solstrålarnas hjälp tynade världen bort och hon var tillbaka i sin hemtrakt, som låg så nära och samtidigt så oändligt långt bort. Högerhanden sökte sig till det förnedrande och ständigt sönderrivna märket i nacken. Den befriande stickande känslan kom när en flik av sårskorpan lossnade och färgade fingertoppen röd.

En sjö. En stor intensivt blå yta där man vid klart väder kan se till andra sidan. Narach, hennes sjö. Ingen vind, solen högt på himmeln. Vid sin sida på den gräsbeväxta strandkanten står en yngre pojke med kortsnaggat svart hår. Han håller hennes hand hårt och darrigt. De får inte vara här. Det finns sjöodjur under ytan, som äter små barn. Hon tror inte på mormors sagor men pojken är osäker och vill hem. Oroa dig inte säger hon och trycker hans hand. Jag är hos dig. Du är säker med mig. Jag kan skrämma bort alla monster med mina magiska krafter. Hon böjer sig ner och tittar in i barnaögonen. Pojken skrattar osäkert och tar ett hårdare tag om hennes hand. Det är klart att jag inte är rädd, säger han tyst till sjön.

Hon sitter med knäppta händer vid ett lågt fyrkantigt bord med blommig vaxduk. Mittemot går hennes lillebror igenom beskrivningen av ett parti schack i en flera veckor gammal dagstidning. För varje rad och drag mumlar han lågt och föreställer sig förflyttningarna med halvslutna ögon. Det är lågt i tak i det kyffiga köket. I spisen kan hon se glöden efter kvällens sista värmande brasa. Mormor är klädd i sin slitna långa kjol och den vita veckade blusen som hon fått i kärlekspresent från morfar. Han hade köpt den under en resa till Budapest för en halv livstid sedan. Ögonen blundar, händerna rör sig snabbt och otvunget när de stickar ytterligare ett par yllesockor till lillebror. Den gamla vickar långsamt gungstolen som knarrar när dess medar löper fram och tillbaka på träskenorna. Mamma står och diskar tallrikarna efter rödbetssoppan som de har slevat i sig under tystnad. Ute viner vinterstormen och packar snön meterdjup upp mot norrgavelns liggande grå plankor. Hon tittar ut genom det frostiga köksfönstret. Den smala bygatan ligger öde, till och med hundarna håller sig inomhus en dag som denna. Hon återvänder till böckerna och läxorna som ligger framför henne. Som vanligt hade hon alla rätt på det senaste matteprovet. Det hade varit lätt, alldeles för lätt för att vara kul. Hon hade löst de flesta uppgifterna i huvudet innan hon skrev ner lösningen på pappret. Läraren hade lovat att hon skulle försöka hjälpa henne med att få ett stipendium. En så begåvad elev hade hon aldrig tidigare haft och hon måste ges möjlighet studera vidare. Så hade läraren sagt flera gånger den sista tiden. Hon skulle nog…

Anzjelikas dagdröm avbröts av att en kraftigt sminkad ung kvinna med asiatiskt utseende, höga kindben och ögonen brett isär, satte sig ner bredvid henne på parkbänken. Anzjelika tittade inte upp, utan fäste blicken på grusgången vid deras fötter.

– Speak English? Kvinnan tittade på Anzjelika med sorgsna ögon.

Anzjelika skakade på huvudet. Hon kunde engelska ganska bra men hon ville hålla sina kunskaper hemliga för alla andra. Ingen skulle få reda på att hon till och med kunde förstå och tala en del svenska, något som hon hade lärt sig under det gångna året i Sverige. Hon visste att kunskap var ett vasst vapen och att frånvaron av vetskap var till nackdel för hennes fiender. Ingen brydde sig om att vara tyst i den infantila flickans närvaro, hon räknades inte. Hennes tystnad hade lärt henne mycket om vad som pågick runt omkring.

Kvinnan satt ett tag med ena armen runt Anzjelikas axlar och pratade på sitt eget språk. Av tonfallet förstod Anzjelika att hon pratade om sig själv och sitt öde. Anzjelika tittade upp i kvinnans ansikte och såg tårar. Kvinnan pekade med en nick på Anzjelika.

– Anzjelika, svarade hon lågt.

Kvinnan pekade på sig själv.

– Noina, sa hon långsamt med en antydan till ett leende.

Det var andra gången som Anzjelika var på den vackra men hemska halvön, som hon visste låg i en stor sjö som hette Mälaren och att Stockholm låg vid andra änden av sjön. Hon hatade halvön. Hon hatade den vackra staden. Hon hatade det vackra landet som blivit hennes fängelse och helvete. Nu var det över ett år sedan hon för första gången hade satt sin fot på halvön och då hade hon inte anat vad som skulle drabba henne. Det var något mycket värre än monstren i Narach eller de hemskheter som prästen i hennes hemby, Hatavicy, hotade de trolösa med under sina predikningar om helvetet.

Anzjelika hade som så många gånger tidigare stått och väntat på skolbussen vid landsvägen till Miadziel, när en rostig Volkswagenbuss stannade framför henne. Den här dagen var hon för ovanlighetens skull ensam, det var bara hon som skulle till skolan. Hennes yngre kompis, Alyona, var sjuk och låg nedbäddad med hög feber. Skjutdörrarna på bussens sidor drogs hastigt upp och två män i svarta kläder och solglasögon rusade fram till henne, tog tag i armarna och drog utan ett ord in henne i baksätet och ner på golvet. Hon skrek på hjälp och försökte sparka och riva sig loss men männen flinade bara och tryckte ner hennes huvud mot golvet. Ingen såg vad som hände eller hörde hennes förtvivlan på den öde landsvägen. När hon låg på bussens blöta golv tog den mindre av de två fram en spruta, medan den större höll henne i ett järngrepp.

När Anzjelika vaknade upp satt hon i baksätet på en vräkig bil som färdades genom en stor stad. Hon mådde dåligt och var yr i huvudet av drogen som fortfarande höll henne i sitt grepp. Mannen i sätet bredvid tittade med förakt på henne när hon misslyckades med att få fram några frågor på vitryska. Munnen lydde inte och tankarna var i kaos. Sakta släppte förlamningen och hon fick till slut fram några frågor på ryska: Varför har ni överfallit mig och vart är vi på väg? Mannen bredvid vände sakta på huvudet och blåste ut sur tobaksrök rakt in i hennes ansikte och sa att hon skulle hålla käften. Paniken kröp isande upp från tårna och nackhåren reste sig i en rysning. Anzjelika slet förtvivlat i handtaget för att öppna bildörren. Den var spärrad. Hon la pannan mot den immiga rutan och läste på vägskyltarna. Herregud, tänkte hon, staden de passerade genom var Vilnius. De hade smugglat henne över den Litauiska gränsen. De hade rövat bort henne från hem och familj och till och med från hennes land. Anzjelika vände sig mot mannen igen. Han satt och flinade åt henne och blottade en rad brunfläckiga tänder. Världen rämnade och hon skrek av raseri när hon kastade sig över den flinande mannen och försökte klösa honom i ansiktet. Med ett stadigt grepp om Anzjelikas långa hår slog mannen henne upprepade gånger i ansiktet med baksidan av handen tills hon låg halvt avsvimmad på sätet. Hjälplös såg Anzjelika den svärande mannen ta fram en spruta.

När Anzjelika vaknade låg hon på ett fuktigt metallgolv i en krängande båt. Hon hade ont i kinden och kände sig stel och frusen. En dieselmotor dånade i närheten och det luktade starkt av gammal olja. Ett svagt gråaktigt ljus föll in genom en rund ventil som satt några meter upp på båtskrovet. När hon reste sig upp på armbågarna såg hon att det satt tre yngre kvinnor på huk bredvid henne. Vad bra att du vaknade, sa den ena på ryska. Kvinnorna hade liksom Anzjelika nyligen blivit kidnappade och bortförda. Kvinnan som tilltalat Anzjelika på ryska var en fyllig blondin från södra Polen och de andra två var enäggstvillingar från Litauen. De var alla några år äldre än Anzjelika. Polskan hade rövats bort på samma sätt som hon. Litauerskorna hade blivit lurade med löften om arbete som klädmodeller i den ryska hamnstaden och exklaven Kaliningrad. Tvillingarna såg för Anzjelika helt identiska ut med kortklippt svart hår som låg struket bakom öronen vars kanter var prydda med en rad av små blå stenar. Ingen av kvinnorna visste vart de var på väg eller vad som väntade dem. De befarade det värsta.

Några timmar senare tvingades de fyra kidnappade att i hård iskall vind klättra över relingen på en sladdrig repstege och ned till en stor motorseglare som låg och skavde mot transportbåtens skrov. Så fort de kom ner i den mindre båten bakbands kvinnorna och deras munnar tejpades igen. Resten av resan låg de på golvet i ett av båtens lastutrymmen. Efter något som Anzjelika tyckte var en evighet stannade motorn med ett hostande. Det hade hunnit bli mörkt när de släpades upp på däck av tre blonda män klädda i något som liknade sjukhusrockar. Anläggningen som de hade kommit fram till skulle hon senare få reda på kallades ”behandlingshemmet på Svärdstaholms Slott”. Från båthuset, som låg på halvöns sydöstra strand, gick det en grusgång åt båda hållen runt halvön fram till den i väster av gallergrindar spärrade vägen in till slottsområdet. På båda sidor av vägen upp mot slottsgården låg två identiska flygelbyggnader med fönsterlösa källare i suterräng. Det var till den västra flygelns fuktiga källare som kvinnorna fördes. Männen, som dittills hade varit tysta, började när de kom in i hallen och gick mot trappan till källaren att livligt prata med varandra på ett sjungande språk som Anzjelika inte förstod. En medelålders tunnhårig man slog armbågen i sidan på en välbyggd yngling och nickade åt flickornas håll. Den tunnhårige skrattade högt och den yngre flinade osäkert tillbaka.

Anzjelika knuffades in i en liten cell med en uppfällbar brits bestående av en planka och en skitig skumgummimadrass täckt med en filt. I ena hörnet fanns en vattentoalett och på långsidan ett tvättställ. Det var allt, förutom en naken glödlampa som hängde som en droppe direkt från elsladden. Strömbrytaren satt ute i korridoren. Av ljuden, som studsade mellan väggarna utanför hennes cell, förstod hon att de andra tre kvinnorna också var inlåsta i var sin cell i samma korridor som hon själv. Anzjelika kröp ihop på britsen, drog upp benen och virade filten kring sin av köld och skräck darrande kropp. Det blev tyst. Då och då hörde hon hur hennes olyckssystrar grät och pratade med varandra genom väggarna. Det var kolmörkt och Anzjelika gled till slut in i en orolig halvslummer, blandad med tysta böner om hjälp.

Hon spratt till när någon började skrika panikslaget i rummet bredvid. Hon reste sig upp på stela ben och gick fram till dörren och lyssnade. Ett utdraget ”Njet”, kom från rummet intill. Med örat tryckt mot dörren hörde hon klatscharna när någon slog kvinnan i ansiktet med handflatan. Anzjelika satte händerna över öronen och kröp upp på britsen. Hon förstod att hon stod på tur för samma behandling och började högt sjunga en psalm som hennes mormor brukade sjunga när hon tröstade sina barnbarn. Någon fumlade med låset till Anzjelikas fängelsedörr. På tröskeln stod den unge mannen som hade låst in henne i källaren några timmar tidigare. Han vinglade till och stirrade med dimmiga ögon på hennes skälvande kropp. Mannen sa något på det konstigt sjungande språket och vred sig med en grimas ut mot korridoren och skakade på huvudet. En grövre röst skällde högt och en hand knuffade in honom i rummet mot Anzjelika som fortfarande satt och sjöng. Dörren stängdes med en smäll.