Nu finns den sista boken i Octopus-trilogin tillgänglig i bokhandeln. e-boksvarianten kommer inom kort.

Kommer att finnas tillgänglig under november/december i år.

Vart är Sverige på väg? De små förändringarnas princip mot ett kallare Sverige.

Saxat ur tre intressanta artiklar av Mattias Hagberg i DN.

 1) Så dör det liberala arvet i Göteborg. (DN 5/12 2016)

Alice Teodorescu vände sig mot Anders Holmberg i Agendastudion. Det handlade om hennes syn på alliansens förhållande till Sverigedemokraterna.

Hon sa: – Prata med dem, ställ krav och se till att de förändras, så har vi löst problemet.

Nyorienteringen på Göteborgs-Postens ledarsida har varit ett hett konfliktämne ända sedan Alice Teodorescu utsågs till chef i början av 2015. Gamla ledarskribenter har slutat och tagit avstånd från henne. Det har även förekommit lokala upprop med krav på bojkott av tidningen enbart på grund av hennes texter. Upprinnelsen till konflikten finns i den skarpa kontrasten mellan Alice Teodorescus social­konservativa hållning och den traditionella Göteborgsliberalismen. Om Göteborgsliberalismen har ett affischnamn är det utan tvekan Torgny Segerstedt med hans universalistiska och antiauktoritära hållning.

Torgny Segerstedt valde att bejaka det antiauktoritära och antinationalistiska stråket inom liberalismen. Under andra världskriget stod han upp för de värden som gjort liberalismen till en av världens mest framgångsrika ideologier: öppenhet, tolerans och pluralism. ”Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trångbröstad nationalism […] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.” Att just en publicist som dessutom var liberal förde kampen mot nazismen saknar inte symboliska dimensioner.

I dag står dock papperstidningen under hårt tryck. Plötsligt är det möjligt att locka läsare med ledarartiklar som är alarmistiska och hårdvinklade. Nästan alla texter som rör brännande ämnen, som migration, identitetspolitik eller nationalism, får snabbt spridning på nätet, särskilt om de har ett populistiskt anslag. Ledarsidan under Alice Teororescu är dock inte ensam om att röra sig bort från den klassiska liberalismen. Flera namnkunniga borgerliga debattörer har de senaste åren gjort en liknande resa, samtidigt som de dragit med sig sina ledarsidor.

Ett mönster utkristalliserar sig snabbt och det framträder klarast på Göteborgs-Postens ledarsida: den närmast maniska upptagenheten vid identitetspolitik, migration och svenska värderingar. Samtidigt sätts det likhetstecken mellan liberalism och nationalism. Efter någon vecka med näsan i Göteborgs-Postens ledarsida gör jag därför en lista där jag försöker ringa in vad sidan står för.

Utifrån texterna jag läst antecknar jag: Kritik av invandringspolitik, kritik av eliten, kritik av media, kritik av identitetspolitik. Och jag antecknar: Uppvärdering av nationalism, uppvärdering av ”svensk kultur”.

2) Ständigt krisläge på Expressens ledarsida. (DN 6/12 2016)

För sex år sedan präglades Expressens ledarsida av en mängd olika frågor. Jag läser om allt från sömnbrist till narkotikapolitik. Endast ett fåtal teman sticker ut och tar lite mer plats än andra: miljön, jämställdheten och ekonomin. Expressens ledarskribenter skriver gärna om behovet av vindkraft, om könskvotering och om arbetslinjen. Tonfallet är ofta positivt, framtidsorienterat, hoppfullt.

2016 är tonen en helt annan, trots att många av skribenterna är desamma. Nästan ingen skriver längre om miljö eller jämställdhet. I stället domineras ledarsidan av ett och samma ord: kris. Det är poliskris, flyktingkris, integrationskris, skolkris och bostadskris.

I huvudsak tre ämnen står på dagordningen: lag och ordning som tillägnas 39 artiklar, migration som får 32 artiklar medan 50 texter vigs åt frågor som har med värderingar, identitet och kultur att göra. Nästan alla har en negativ, för att inte säga alarmistisk ton: Sverige är på väg åt fel håll.

I valet mellan liberalism och konservatism har Expressen alltid stått stadigt. Tidningen har, ända sedan starten, marknadsfört sig som en frihetstörstande röst i opposition mot all traditionell makt. När tidningen grundades under Andra världskriget var den uttalat antinazistisk och under decennierna som följde blev den ett organ för ”den vanlige mannen på gatan”.

Och Expressens ledare från förr går nu på tvärs med åsikterna från i dag. För sex år sedan var migration något odelat positivt: ”Öppna gränser” är en rubrik den 28 juli över en text om migrationens vinster: ”Svenskarna har aldrig varit så vänligt inställda till invandrare som nu. Det är bra att få sörjer den isolerade avkrok som en gång i tiden var vårt land. […] Sverige måste jobba stenhårt inom EU för en civiliserad flyktingpolitik.”

3) I högerns tyckarbubbla går Sverige alltid under. (DN 8/12 2016)

Men på sistone har det oförsonliga tonläget allt mer letat sig in på landets ledarsidor och in i partipolitikens centrum.

Moderaternas kommunikationsstrategi på nätet är kanske det tydligaste exemplet på denna utveckling. Innan kommunikatören Delmon Haffo för några veckor sedan slutligen klev över gränsen och kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora, hade han och hans kollegor på moderaternas kansli länge odlat en aggressiv image i sociala medier, allt med moderatledningens goda minne. I den svenska debatten är vi inte särskilt vana vid den här tonen. Inte minst liberaler har värnat en fri och mogen ton. Flera av liberalismens största landvinningar har handlat om just det: parlamentarism, tryckfrihet, åsiktspluralism.

Med digitaliseringen är detta på väg att upplösas. När en allt större del av det offentliga samtalet förs på bloggar och i sociala medier har tonläget samtidigt trissats upp. Vilket naturligtvis även påverkar borgerligheten.

Flera av debattörerna betecknar identitetspolitik som en sorts omvänd rasism. Överhuvudtaget är kritiken mot ”identitetsvänstern” betydligt fränare än kritiken mot högerpopulismen. Det räcker att titta på vilka strider som skapar engagemang. Vid sidan av identitetspolitik är migration och kriminalitet de ämnen som återkommer mest frekvent.

När jag till slut lämnar bubblan på nätet är det med ett bestämt intryck. Debattörerna uppehåller sig ständigt vid kopplingen mellan invandrare och kriminalitet, och saluför samtidigt idén att samhället håller på att förtäras av en diffus kulturelit med krav på öppna gränser, feminism, antirasism och normkritik. Och precis som många populister ger de uttryck för en återkommande kritik av mediernas ängslighet och rädsla för brännande ämnen som invandring – trots att nästan alla personer som jag följt kunnat breda ut sig i såväl tidningar som radio och tv i många år om just dessa frågor.

Såväl ledarredaktionerna på Göteborgs-Posten och Expressen som flera fria debattörer brukar hänvisa till det stöd deras texter och tankar får på nätet. Det underliggande budskapet är ofta detsamma: Vi lyfter frågor som den breda massan vill debattera. Men tänk om det stora genomslaget bara är en illusion skapad av ett fåtal? Enbart misstanken borde stämma till eftertanke.

Just nu sker en glidning åt det auktoritära i den svenska debatten. Förändringen är tydlig på ledarsidorna i till exempel Göteborgs-Posten och Expressen – som i övrigt är mycket olika varandra – och den syns klart bland högerdebattörer på nätet. Traditionellt liberala ståndpunkter överges för en mer konservativ och enkelspårig syn på samhället. Samtidigt växer sig högerpopulistiska krafter allt starkare.

 

Efter att ha läst Mendel-Hartvigs första bok i trilogin Octopus (Under ytan) var jag glad att kunna fortsätta med efterföljaren Ytspänning. Nu har dimensionerna förstorats och med tanke på världsläget och olika terroraktioner är det plötsligt ruggigt realistiskt. Här utvecklas Mendel-Hartvigs flyt till att omfatta ett mycket större spektrum där man med obehag kan placera in sig själv och högst aktuella händelser i bokens skildring av en statskupp. Med obehag menar jag den rysande närhet till vad som faktiskt skulle kunna inträffa i Sverige idag. Det är en riktig ”pageturner” som är svår att släppa när man börjat läsa.

Lena Hellberg

Oktober 2016

Håll nu klaffen och hör på så
ska ni en visa få. om en grabb
som var förbannad och som svallt.
Han var ingen luffar snobb för han leta efter jobb
men fick höra samma visa överallt:
(refr.)
Tramp, tramp, tramp gå på och trampa,
här finns ingenting att få.
När du kommer hit härnäst åker du i mörk arrest.
Det är bäst för dig att trampa och gå på.
Han gick gatan av och ann så att sulorna försvann
i ett hus där stod en fru och stekte stek.
Och han sa ”Goddag, goddag!
Får man hugga ved ett slag?”
Va hon svarade det gjorde honom blek

Tramp, tramp, tramp gå på och trampa,
här finns ingenting att få.
När du kommer hit härnäst åker du i mörk arrest.
Det är bäst för dig att trampa och gå på.

Ner åt gatan stod en snut,
snuten snöt en resolut och han fråga’n:
”Varför gåru’ här o dräller fatti’ fan?
ner till domaren din sparv!”
Domarn sade ”Vilket larv.
Vi vill inte ha en luffare i stan!”

Tramp, tramp, tramp gå på och trampa,
här finns ingenting att få.
När du kommer hit härnäst åker du i mörk arrest.
Det är bäst för dig att trampa och gå på.

Men tillslut han tackla av och blev lagd ut i sin grav.
Och han trodde att där ovan bli förnöjd.
Men St. Peter för vår vän slog sin Pärleport
igen mitt i synan på’n och skrek i himmlens höjd:

Tramp, tramp, tramp gå på och trampa,
här finns ingenting att få.
När du kommer hit härnäst åker du i mörk arrest.
Det är bäst för dig att trampa och gå på.

Eng.
Tramp, tramp, tramp and keep on tramping,
Nothing doing here for you.
If I catch you ’round again,
You will wear the ball and chain,
Keep on tramping that’s the best thing you can do.

Recension skriven av Eva Ullerud på bokbloggen Eva Ulleruds skrivarlya. Recension

På omslagen finns en mycket suggestiv bläckfisk som väl gestaltar böckernas intrig och stämning. Den beskriver också berättelsens tema, nazism och rasism, på ett utomordentligt sätt ”en brun och livsfarlig verklighet som lurar under ytan”.

Den första delen har som underrubrik ”Under ytan” och den andra”Ytspänning”. De är klassade som kriminalromaner, vilket är helt rätt, men genren täcker så mycket. Detta är naturligtvis inte fråga om någon mysig Agatha Christie utan snarare en spänningsthriller med mycket våld och blod och en hel del sex av såväl trevligt som mindre trevligt slag. Våldsmännen i denna berättelse är, som man kan förvänta sig, extremt våldsamma och otrevliga men råkar också själva ut för saker som måste ha gjort mycket ont, lindrigt sagt. Spänningen följer med från bokens första till sista sida.

Handlingen utspelar sig i Stockholms skärgård, skärgårds- och båtmiljöerna känns genuina och jag anar att författaren är mycket bekant med dem. Intrigen är väl uttänkt och i del ett får läsaren följa familjen Pettersson, som har oturen att bo granne med länspolischefen Edgar af Silverhjälm. Han har en mörk sida som endast få känner till och Jan Pettersson, som är journalist, är den på spåren. När Edgar mördas blir Jan anklagad och måste snabbt fly. Hans dotter Klara tar hjälp av en privatdetektiv och även en kvinnlig kriminalinspektör och en handfull andra personer blir involverade. Jakten och sökandet tar oss runt i skärgården, där det inte bara finns idylliska kobbar och skär utan även försvarsanläggningar och dolda hemligheter. Vem har dödat länspolischefen och kastat skulden på Jan Pettersson och varför?

Ett udda grepp är en myra, som följer med i historien alldeles för sig själv.

Mystiska meddelanden från en joker ökar spänningen och han dyker upp på mer än ett sätt i berättelsen.

I trilogins andra del fortsätter jakten, privatdetektiven Jonas Modig och kriminalinspektör Zuzana Lajcak är åter med och den börjar med att Jonas gör en återblick så att den som inte läst del ett kommer in i handlingen.

Den tredje delen finns inte ute ännu men jag kan tänka mig att många spänningsälskare väntar och tuggar på naglarna: hur långt når bläckfiskens tentakler?

 

Jag var lite spänd på del två i Octopus-trilogin eftersom jag tyckte att den första var så bra. Skulle tvåan leva upp till ettan? Svar: Ja! Den är bättre än del ett till och med. Delvis för att personerna nu är ”bekanta”. Men också för att själva berättandet blommat ut ännu mer. Jag känner mig hemma i böckerna på det där viset som brukar infinna sig när jag läst uppåt fem, sex böcker av samma författare. En mycket trevlig känsla. Trots våld och övergrepp så trivs jag i de här böckerna. En stor eloge till Ib Mendel-Hartvig. Tur för honom att han sitter och skriver på del tre för jag vill inte vänta länge på den…

Gisela Dahlström för bokbloggen:  http://bokbloggen.marlenes.nu/2016/06/ytspanning-av-ib-mendel-hartvig.html

 

Här kommer den första recensionen av Octopus Under Ytan skriven av Gisan på Bokbloggen Bokhyllan:

Efter ett kortare uppehåll i böckernas värld slog jag upp den här kriminalromanen. Det visade sig vara ett mycket bra val. Det tog bara ett par sidor innan jag var fast.
Kombinationen av en lättflytande text och spännande innehåll gör boken till en riktig bladvändare. Bra både miljö- och personskildringar bygger på ytterligare. Trots att det var första boken jag läst av Ib Mendel-Hartvig så kändes det som att komma hem. Så där som det gör när jag läser en uppföljare av någon favoritförfattare. Ofta brukar en tomhet infinna sig när en sådan bok tar slut. Dock inte denna gång för jag har del två står i bokhyllan och väntar…

Se länken: http://bokbloggen.marlenes.nu/2016/06/under-ytan-av-ib-mendel-hartvig.html

 

Nu finns Under Ytan och Ytspänning även som e-böcker.